Den här gången läser jag den tredje boken i Strindbergsserien, ”Skuggläge”. Denna gång är ett ouppklarat brott i centrum. Var det verkligen rätt person som dömdes för styckmordet 1989? Detta styckmord är ett trauma i hela bygden… somliga vill att det ska ”grävas upp igen” och andra att man ska låta bli.

Jag har precis läst Sara Alkners ”spänningsroman” Mirakelbringerskan och är just besviken. Det är lite som när jag läser en rubrik i tidningen, blir intresserad, fortsätter läsa ingressen, är fortfarande intresserad och så läser jag hela artikeln, och så inser jag att rubriken i princip saknade täckning i texten. Lite så känns det. 

Så vill du ha en beskrivning av hur en statskupp går till, läs den här boken. (När jag kollade engelska Wikipedia stod det om likheter med den nuvarande presidenten i USA… så jag är inte den enda som ser skrämmande likheter.).

Det som fångar mig är inte landskapet i sig, eller den värmländska mentaliteten, eller svensk lagstiftning. Det är den twist som deckarparet skapar. Det amerikanska får möta det svenska. Då och då leder det till explosioner, andra gånger till lyckade landvinningar.

Författarparet har lyckats skapa ett slags såra hjältefigur, med massor av erfarenheter av att vara ”under cover” och har därmed bidragit till att en knarkliga sprängts i USA. Som tack för hjälpen får han skyddad identitet som en del av ett vittnesskyddaprogram.

Jag undrar hur det känns när en författare får i uppdrag att skriva fortsättningen på en monumental litterär succé och sedan får sitt stafettskrivande refuserat?

Som jag förstår det är vad som hände John Ajvide Lindqvist. Han skulle ta över Millenium-stafetten efter David Lagercrantz (som fått den långt efter ursprungsförfattaren Stieg Larssons död). Men hans manus blev alltså refuserat, och pinnen skickades vidare till Karin Smirnoff (har börjat på den boken, men tröttnade, minns inte varför).

Jag tycker det är intressant och spännande att Niklas Turner Olovzon väljer att skildra människor som finns i utkanten, som ibland har något vinddrivet över sig och som blir alltför upptagna av sina egna tankar, ibland på hämnd.

För sjätte gången läser jag om kriminalpolisen Niklas Ragnvik och hans entourage hos polisen i Göteborg. Som vanligt består intrigen av något som rör Ragnvik personligen, och något annat grovt brott. Det känns hemtamt att komma tillbaka till Ragnviks värld och det persongalleri som jag känner vid det här laget.

Vad händer med människor som utsätts för omänskliga experiment? Vilka blir förövare - och varför? Och varifrån kommer modet att bistå dem som har det svårast?

Flera gånger under läsningen kommer det tårar i ögonen. Denna grymhet. Detta lidande. OCH samtidigt - tänk att det finns människor som är beredda att satsa allt på att hjälpa andra?