Detta är en både spännande och smart bok. Den har flera tidshorisonter där en är för länge sedan (Uppsala universitet), där en annan (den huvudsakliga) skildrar själva resan in i vildmarken och en tredje som är ett slags efteråt, där poliser frågar någon: ”Vad var det som hände egentligen? Och var i Sarek?”.

Dansken Nis Jakob står bakom serien Röd hämnd, som finns i åtminstone fem delar. Jag har lyssnat på de fyra första. I centrum finns Louise, en polis och hennes familj, och Hans, en pensionerad polis och människorna runt honom.  Så själva persongalleriet är lite ovanligt och gör mig nyfiken.

Beth drömmen om en framtid som poet, hon skulle vilja plugga i Oxford, bli författare, lämna byn där hon växte upp. Tio år senare är hon bondmora och tidigt får vi veta att hennes älskade son dött vid nio års ålder. Dessutom befinner hon sig på en mordrättegång, men vem är det som står inför skranket?

Hur skulle du ta dig an en berättelse om något som hänt för 600 år sedan, med det källmaterial som finns tillgängligt? Hur skulle du ge blod åt personer som har levat? Hur ska vi få hjälp att uppleva deras karaktärer, särdrag, bevekelsegrunder, lidelser, ränkspel, kärleksliv, längtan? 

I denna roman gör tillfälligheter att fallen med de rånade änkorna faktiskt tas till ytan. Vi får möta änkorna, rånaren, poliserna och åklagaren och vi får följa processen från brott till dom i tingsrätten. Det är intressant att följa åklagarens roll, hur han ska rubricera brotten, hur utredningen leds, vad man tror kan leda till att den brottsanklagade fälls och hur man hanterar en känsla av att ”veta”, utifrån indicier. När vet vi verkligen vem som begått ett brott?

Så åter till min lekfulla grundfråga: Händer det också dig att du ibland undrar om du läser ”samma ” bok? Vilka teman brukar dyka upp i de böcker du läser? 

Redan på första sidan skildras det som gett romanen dess namn. ”Slaget”. Det lyckade (men barnlösa) paret Marcus och Sandra bor i en fint renoverad 1920-talsvilla i Hästhagen, Nacka. Fram till denna minut, då Marcus slår sitt slag mot Sandra, är de sinnebilden för det nästan perfekta.

Det var 50 år sedan jag gick ut nian. Många av tjejerna lämnade orten så fort som möjligt, för att söka ett annat liv någon annanstans. Jag var en av dem. Men hur är det att komma tillbaka? Går det att återvända och välja att bryta gamla mönster?

Caroline är tjejen som drog till London så snart det gick och som nu, mer än 20 år senare, får ett panikartat meddelande från sin mamma om att det är fara på färde hemma på gården. Snälla Caroline kom hem och hjälp mig! 

Motvilligt fascineras jag av det tankegods som Dan Brown serverar. Var finns människans medvetande? Finns det ett liv efter döden? Kring detta cirklar berättelsen i boken. När jag lyssnar undrar jag ibland om författaren får betalt per ord, så långdraget är det ibland. Det kan ta timmar innan svaret på en fråga avslöjas och det läggs en massa ord på att förhala svaren. Dessutom innehåller boken det jag skulle kalla föreläsningsavsnitt.

Boken är indelad i tre delar. Före. Avslöjandet. Efter. Och är en beskrivning av hur två människor tar sig igenom skuld, skam och rädslor, för att bli mer trygga i sig själva, för att kunna visa sårbarhet, och för att kunna leva på riktigt. I slutet av boken talar de en del om riskerna med publikationen - de var medvetna att en bok om sexberoende verkligen kan leda till ramaskrin. Vilket det gjorde.

JAG FÖRSTÅR, REDAN NÄR JAG LÄST DE FÖRSTA KAPITLEN, UNGEFÄR HUR DET KOMMER ATT GÅ. Men trots att just den spänningen är borta, fortsätter jag ändå fascinerad att läsa. ”Så kommer det att gå”, tänker jag - men hur beskriver författaren vägen dit? Det intresserar mig.

När jag lyssnar på Alex Schulmans senaste bok ”17 juni” känns det lite som att besöka en björn som ligger i ide. Den sovande björnen är barndomen. Om man väcker den mitt under djupsömnen - vad kan hända då? Kan den få ett raseriutbrott? Blir den glad? Vill den skaka bort dig och säga: ”Påminn mig inte om barndomen igen, den ska sova för alltid”?

Detta är den första - och hittills enda - boken i Samuel Karlssons serie om reportern Tasha.

Berättelsen startar i nutid, med att en tjallare dör, mer eller mindre i reporterns armar. 

Men det är något i händelseförloppet som får Tasha att vända blicken bakåt, mot tiden då hon jobbade och bodde i Vimmerby. Finns det en koppling mellan händelser i Vimmerby för fyra år sedan och det som händer nu?

Tänk dig en någorlunda välbärgad polsk-judisk familj i 1930-talets Polen. Föräldrarna har ett skrädderi och de bor med sina fem barn i en stor vacker lägenhet mitt i staden Radom - där det vid denna tid bor 30 000 judar. 1945 är 300 av dessa ännu i livet. På sex år - andra världskrigets tid - mördas nästan alla polska judar på olika sätt. Men några överlevde och detta är berättelsen om vad som hände en judisk familj under krigsåren. Det är en berättelse som äter sig in i mig - och som samtidigt säger något om vår samtid, tycker jag.

Hjulström skapar precis den där atmosfären som hon eftersträvar. En lantlig idyll som döljer visst mörker, en hygglig huvudperson som inte är fläckfri och dessutom lämnar hon trådar ut mot framtiden… Hur ska det gå för plantskolan?

Det är en spännande och intressant berättelse, inte bara beroende på de kända världshändelser den skildrar, utan också för att vi får möta moraliska dilemman. Men också hur ungdomliga beslut kan påverka resten av livet. Och vem skulle kunna tänka sig att en helt vanlig bibliotekarie (som Helena till slut blev)  och tvåbarnsmamma skulle kunna vara en spion? Hur ska man navigera i ett landskap där lögnen i princip är det enda alternativet?

Fyra män åker till Cap D’Antibes (lyxigaste lyxen nära Cannes på franska rivieran) på en svensexa. När de besöker en bar i Juan Le Pins kommer tre beväpnade män in på barn, samtidigt som en av killarna i gänget, Amir Yasin, kommer fram till baren. De skjuter med automatvapen, Amir, faller omkull och blir helt nedblodad. Några minuter senare grips han för inblandning i ett terrordåd.

Hazel är 14 år och hennes lillasyster Flora fem år. Hazel har skapat en fantasivärld som enbart är systrarnas - den viskande skogen. För lilla Flora blir den nästan till en alternativ verklighet. En dag försvinner Flora.

Det är en sådan där bok som det inte går att släppa. Det är lätt att själv dras med i spekulationerna kring morden. Och jag måste säga att författaren, som själv använder tre olika författarnamn (!) skickligt lockar läsaren att vilja veta mer.

JAG BLIR NYFIKEN PÅ ROMANBYGGEN SOM SKER I FLERA TIDSPLAN, OCH ÄR GENUINT NYFIKEN PÅ HUR DE OLIKA TRÅDARNA OCH PERSPEKTIVEN SKA VÄVAS SAMMAN. När jag läser Pam Jenoffs roman ”Skymning över Paris”, imponeras jag av hennes förmåga att skapa en spännande, rörande och intressant vävnad.